Vår historia

Arvid Wærner, född den 3 augusti 1880, utvandrade från Slöta socken i Västergötland vid förra sekelskiftet. Efter diverse arbetstillfällen under vägen anlände han till Stockholm som 20-åring. I Stockholm blev han, i samband med Gustav Vasa kyrkas invigning, den siste folkvalde klockaren i Sverige. En titel som han med stolthet bar intill sin död.

Under den senare delen av 1910-talet drabbades Stockholm av Spanska sjukan och dödligheten ökade väsentligt. Varande en kyrkans man insåg Arvid Wærner att behovet av hjälp vid dödsfall behövdes i ett större omfång och i vidare utsträckning än som tidigare var vanligt. Efter att ha varit med att grunda och varit föreståndare för en gemensam begravningsbyrå tillsammans med några kollegor öppnade han egen firma den 1 juli 1918.

Arvid Wærners Begravningsbyrå etablerade sig snabbt och blev tongivande och marknadsledande i branschen. Företaget blev snart ett lika känt begrepp som Arvid Nordquist delikatess- och handelsbolag såväl som varuhuset NK.

Begravningsbyrån har geografiskt alltid legat på Sibyllegatan och där gjort marginella förflyttningar; den senaste 1975 då man flyttade från Sibyllegatan 33 till nummer 31.
Arvid Wærners Begravningsbyrå var fram till 2011 ett traditionellt familjeföretag.

Under 40-, 50- och 60-talen hade Arvid Wærner, tillsammans med sin maka Lydia, hjälp av sönerna Stig och Arne. Sedan 1970 leddes företaget av tredje generationen då sonen Stig dog och hans son John tillträdde som VD. 1975 dog Arvid Wærner, 95 år gammal.

Alla tre generationerna Wærner (Arvid, Stig och John) har haft framträdande roller i utvecklingen och utformningen av svenskt begravningsskick inom Sveriges Begravnings-entreprenörers Förbund, numera Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF. Arvid var med om bildandet av branschorganisationen och var dess kassör. Stig satt med i distriktsstyrelsen där John varit både ordförande och mångårig sekreterare. John var även med i den landsomfattande styrelsen och hade uppdrag inom utbildningen runt om i landet.

Företaget har under åren givits stort förtroende och har under åren fått många stora, kända och krävande uppdrag.

August Strindbergs begravning 1912 ombesörjdes av Arvid Wærner.

Andra mer kända personers begravningar som kan nämnas är:

Andrémännens hemkomst, Carl Milles, Zarah Leander, Georg Rydeberg, Artur Lundkvist och Maria Wine, Bo Setterlind, Albert och Gerard Bonnier, Carl-Gustaf Lindstedt, Åke Söderblom, Sighsten Herrgård, Lennart Hyland, HKH Hertigen av Halland Prins Bertil, Drottningmodern Alice Sommerlath samt många andra inom familjen Bernadotte och under senare år Jan Stenbeck, Lars Forssell och Henning Sjöström.

Några skyltar från början av 1900-talet som vi bevarat:

August Strindbergs begravning

August var en dåtidens inte bara ”rikskändis” utan hans person och verk hade även väckt stor uppmärksamhet på kontinenten och i vårt grannland och tidigare unionspartner Norge gick diskussionerna varma, inte minst med tanke på jämförelser och ”fejder” mellan Strindberg och Norges store författare Henrik Ibsen.

I Stockholm var naturligtvis August en välkänd person, som de flesta hade synpunkter om. Min farfar, klockare Arvid Wærner, hade äran att få utväxla en del korta samtal med vår store författare när de stötte på varandra på sina promenader i Stockholm.

Arvid Wærner fick också uppdraget att ombesörja August Strindbergs begravning.

Den skulle äga rum en tidig söndagsmorgon enligt Strindbergs egna önskemål. Vidare önskade författaren att han icke skulle gravsättas på ”fåfängans marknad” d.v.s. dåtidens kända och förmögna personers kvarter, det som kallades och kallas för ”Lindhagens kulle” på Nya Kyrkogården, numera Norra Begravningsplatsen. Gravsättningen skulle emellertid ske på nämnda kyrkogård men där ”vanligt folk” begrovs. Så kom också att ske. Gravsättningen av kistan ägde rum söndagen den 19 maj 1912 vid 10-tiden. Den hade föregåtts av en begravningsakt i Norra kapellet som förrättades av pastor Nathan Söderblom. Nathan Söderblom, som några år senare blev landets ärkebiskop, hade lärt känna August Strindberg under sin tid som pastor för svenska kolonin i Paris.

Under akten sjöngs bl.a. psalmerna 471 och 476 ur dåtidens psalmbok (1819). Psalm 471 skrevs så tidigt som 1686 av Magnus Gabriel De la Gardie och har om- och bearbetats ett antal gånger bl.a. av J.O. Wallin. Psalmen återfinns i 1986-års psalmbok med nummer 621. Psalmerna kan beskådas på bilden av originalprogrammet vid August Strindbergs begrafning. Begravningsakten, eller jordfästningsakten, som det hette på den tiden, hade föregåtts av ett begravningståg genom Stockholm, då kistan fördes till kapellet. Ett stort uppbåd av människor, ca 60 000, kantade gatorna där kistan fördes fram medelst häst och likvagn. Vädret var strålande och allt skedde planenligt.

I samband med att August Strindberg kistlades och sveptes i sitt hem i Blå Tornet på Drottninggatan 85 lades, också enligt hans egna önskningar, bibeln i hans händer. En bibel som min farfar Arvid med vördnad berättat om för mig. Jag förstår att han gärna ville ha den själv, men han såg till att den lades försiktigt och omsorgsfullt i författarens händer innan kistan slöts. När väl gravsättningen av kistan skett i kvarter 13A, grav nr 101, så skulle, innan graven stängdes genom jordtäckning, ovanpå kistan läggas kraftiga ekbrädor som skulle förhindra att locket skulle pressas ned. Även detta enligt Strindbergs egna önskemål. På graven står ett kors i ekträ uppfört med texten ”O CRUX AVE SPES UNICA” (O, kors mitt enda hopp).

Arvid Wærner var för övrigt Sveriges siste folkvalde klockare, men det är en annan historia.

Stockholm den 14 maj 2012
John Arvid Wærner